uwannabeusedbyus

..det är minsann en knepig sak.

Ja, i förrgår kom jag fram till att jag varit kär i samma person i.. ja fyra år. Det är väl inget konstigt med det egentligen. Men när det är på avstånd, och man aldrig får den man verkligen vill ha, ja, då är det nog lite konstigt. Nästan sjukligt skulle jag själv vilja påstå. Som att det är så roligt att vara olyckligt kär hela tiden. (den här bloggen kommer väl fungera som ren terapi för mej verkar det som nu).

Borde man inte gett upp vid det laget kan man tycka. Det har jag väl försökt göra ett par gånger, men lyckas alltid falla tillbaka till den där speciella personen hur jag än försöker. Dessutom är det inte så jävla enkelt när personen i fråga verkar intresserad tillbaka.

Kommer aldrig glömma den sommaren när jag ringde dej och berättade hur kär jag var i dej (ja, nästintill på bristningsgränsen). Jag struntade fullständigt i mina vänner som försökte varna mej för dej och sa "ja, men du vet väl hur han är". Men inte var de nå å bry sig om tyckte jag. Försökte förklara för mina vänner att jag struntade i det, jag var så kär så vad tusan.. de där grejerna kunde jag väl leva med!. Ja, självklart ska det inte vara den "fina" typen av killar man kärar ner sig i. Men det spelar ingen roll för jag tycker om dej ändå, för precis den du är. Allt bara gick fel hela den hösten sen. För det blev aldrig du och jag. Trotts att du lyckades bli (lika) olyckligt kär i mej precis som jag var i dej (eller..? det är något jag fått reda på i efterhand). Och nu när jag skriver det här känns det genast som att jag är 16 igen.




Men egentligen vet jag inte ens varför jag sitter och fläker ut mitt liv på det här sättet. Kanske för att.. ingen bryr sig!!


Nu ska jag sova. :*